Andra natten var som en dröm om man jämför med den första natten. Han sov mellan maten och sov i sin korg. Jag bäddade ner honom i en stor filt eftersom jag misstänkte stt han frös och eftersom han sov så bra och även gjort 2 nätter nu så antsr ja att det är lite varmare för honom så därför kan han ligga själv.
Igår va vi på lite längre promenad med hundarna.
Han är mycket mer hungrig på kvällarna så ska ta upp de på återbesöket vi ska på idag. Hans mage är fortf ett preblam så han böka lite med dej inatt. Måste vara jobbigt för honom att hålla på och stånka och stånka. Imorse till kl 06 målet så drog han sonden. Tur att vi ska till sjuka. Idag annars hade jag nog försökt att sätta in den själv. Får mata honom lite oftare eftersom han inte orkar äta hela målet än själv.
Snälla mormor har varit och köpt lite byxor åt honom eftersom han är så liten. Strl 40 passar honon nu och har istort sett bara 50 så mormor gick och köpte strl 44 eftersom 40 inre finns på så många ställen.
Molly är så söt. Hon är så orolig när han skriker och är med och nosat och vill trösta. Igår så var vi på övervåningen och jag la Linus på en kudde för att jag behövde gå ner och hämta något. Hör att han gnäller lite och när jag kommer upp igen så har Molly hoppas upp och lagt sej lite på kudden bredvid som om hon försökte trösta. Hon gav mej värsta blicken som att jag vire dum och inte fatta att jag kan ju för faan inte lämna honom såhär.
Ska bli spännande och se vad han väger och så idag. Vet inge riktigt vad det är mer dom kollar faktiskt

Den coola mössan har vi fått från Lewis och Sara! 3 super coola mössor som passar honom utmärkt! Overallen är i strl 50 som ni ser är dem lite stor

Vi kom hem igår. Landa och var och premiäråkte med barnvagnen och hundarna. Det gick bra.
Natten var inte alls rolig. Lite kallt och han vägrade sova någon annan stans förutom på mej. Vilket jag tycker är ganska jobbgt då jag sover på sidan när jag sover.
Magen krångla mycket på honom och kan tro att det är en av orsakerna till varför han inte sov nå bra. Han kräktes återigen målet efter att han fått vitaminer. Ska ta upp det när vi ska på återbesök på Torsdag.
Det känns väldigt konstigt att vara hemma. Av någon konstig anledning så saknar jag neo? Kan nog bero på alla underbara människor som jobbade där. Var ju ändå där i lite mer än 5 veckor.
Vi har varit ute och gått med hundarna och han ligger och knorrar i vagnen så fint. Ska ta med en filt till då jag tycker att han känns lite kall. Snart är det bada två veckor kvar innan min man kommer hem. Jag sknar honom så!
Jag har packat upp det mesta som jag hade med mej från sjukan och röjt lite i huset så det inte ser ut som ett bombnedslag.
Annars har vi inte gjort så mycket. Dagarna går eftersom han ska äta var 3 timme.
Imorgon ska jag bege mej på garaget och bla kolla efter mina träningskläder, för nu är det faan dags att röra på fläsket!!!

jag blir uppflyttad från förlossningen till kvinnokliniken. Dom käller på mej en massa eftersom jag rör på mej. Dom vill att jag ligger i ett släckt rum och inte gör något alls.
Jag kom dit var där i några timmar. Jeanette kommer och äter sin mat. Tomas kommer och vi äter mat. Sen kommer dom och säger att dom ska köra ner mej på förlossningen igen eftersom mitt bt inte går ner.

Dagen efter så skivkar dom mej til Eskilstuna eftersom dom inte har plats för oss på neonatalen i Västerås. Tomas har inte hunnit dit än. Jag får åka ambulans med prio 2. Tomas kommer senar på eftermiddagen och har med sej övernattningskläder då han sover över med mej. Detta är allt på fredagen. På lördagen så stannar tomas tills på efm innan han åker hem då han ska åka till Sthlm och lämna massa grejer hos mamma och pappa på söndagen. Jag är lessen på kvällen. Allt känns så konstigt och hastigt. Jag menar jag ahr aldrig läst eller knappt hört talas om HF innan detta hände så allt känns hopplöst. Jag ligger i sängen och lyssnar på massa P3 dokumentärer och äter lite godis. Eftersom dom har varit inne hos oss hela natten dagen innan så hade vi inte sovit så himla bra så dom skulle ge mej en sömntablett så jag sover mellan lördag och söndag. Jag har fått dropp (fick det i Västerås) som ska hjälpa mej att sänka Bt plus att jag även fått det i tablettform. Jag var och titta på den lilla bebisen under kvällen på lördagen. Den mådde bra. Jag har nästan konstant kontroll på magen så dom kollar hjärtljuden på den lille.

Iaf. Jag har pratat med tomas och sagt godnatt. Tagit min sömntablett och börjar känns mej lite lagom groggy.
Helt plöstligt kommeren läkare in och berättar att nu är det dags för mej att föda. Jag fattar ingenting och föloppet som händer nu har jag ingen som helst minne av utan det har min käre man berättat för mej.
Jag ringer min vän Jessica men hon svarar inte och ringer då sen jossan. Hon får hjälpa till att ha hundarna. Tomas hinner på 40 min ta sej upp från sängen. ta med sej hundarna för att lämna dom hos jocke och jossan för att sen köra i mega dimma till Eskilstuna. Under tiden han tar sej till sjukan så hinner dom byta om på mej, sätta kateter och ge mej någon tablett. Tomas kommer och efter tio min så är det dags för oss att åka ner och bli snittad. Jag får en ryggmärgsbedövning och får lägga mej på en annan brits.Och så var det dags.
Personalen ryggar när vattnet svätter upp. Och när dom tar ut honom så skriker han för fullt. Dom tar med honom in i ett annat rum och sätter in respiratorn och massa annat.
Tomas går mellan mej och Linus. Det har blivit en pojke. Tomas följer med Linus upp på avdelningen medans jag åker på uppvaket.

Han var 36 cm lång och vägde 1048 gram. 01:43 föddes våran lilla pojke.

Dagarna i början gick ihop. Jag mådde jätte dåligt för jag fick problem efter ryggmärgsbedövningen. Han föddes på Söndagen. På onsdag hjälpte dom mej äntligen. DÅ gör man en blood patch som det heter. Då tar dom mitt egna blod och sprutar in i ryggraden ungefär dom jag fick bedövningen. Jag hade problem med huvudvärk och spänning i nacken. Det släppte direkt.
Visst jag var lite stel i nacken någon dag efter men inte alls på samma sät. Nu kunde jag sitta upp. Gå och hälsa på min käre lille parvel som jag inte orkar hälsa på mer än nåogn enstaka gång per dag. Han blev bättre och bättre. cpap har han som betyder att han får hjälp att vidga lungorna plus syrgas.
Han föddes i v 27+5.

Dom pratar omatt vi ska få bli skickade till Väster¨ås vilket gör oss glada eftersom vi är mitt i en flytt.
Måndagen den 11/11 blir vi flyttade till Västerås. Linus åker ambulans och vi åker våran bil bakom.
Bemötandet var inte särskilt bra i Västerås. Dom tycker det är konstigt att vi vill bo där med honom och dom menar att blir det överbeläggningar så brukar det vara dom som har dom minsta barnen som får åka hem. Jag blir jätte lessen och sitter och gråter istortsett hela kvällen. Jag är trött nervös och gravidhormoner så det står det härliga till.
Dagen efter måste Tomas åka och jobba och jag är där själv. Träffar lite mer personal och det börjar kännas bättre. Vi får ingen mat där vilket vi tycker är jobbigt. Eftersom vi håller på att tömmer lägenheten så har vi inget ställe att stå och laga matlådor.
Dagarna går och han är riktigt pigg. Dom pratar om att dom ska prova att ta bort cpapen men vill vänta till efter helgen .
Prematurbarn brukar ha en så kalad 14 dagars dipp. Och nästa på dagen får våran lille det. Då är jag ute med Sara, Lewis och deras lilla guldklimp Isaac när dom ringer mej och berättar att han blivit sämre och dom har behövt öka cpapen och han behöver hjälp med andetag. Usch såndan klump i magen vill jag inte ha någon mer gång.
När jag kommer till sjukhuset igen så ser man hur kan kämpmar med att andas. man ser på hans bröstkorg hur han kämpar när han tar sina andetag och han ser så ynklig ut. Värderna ser bra ut och läkaren säger att det inte något att varta orlig för så vi kan gå och sova den natten.

När man föder ett prematurbarn så är det väligt mycket "ta dagen som den kommer" och "två steg fram och ett steg bak". Eftersom man känner sej så hjälplös och man får bara sitta och titta och hoppas att hans kropp för varje dag blir starkare för att han ska må bra.
Dagarna går och han blir bättre igen. Dom tar sakta men säkert bort hjälpen som tar andetag åt honom. Under hela tiden han har cpapen så är det jävla sus. står det någon 3 meter ifrån mej och pratar men lite under normal samtalston så får jag gissa vad du säger.
Vi håller på at packa ner lägenheten. Min underbara man fixar men lägenheten och jag sitter hos våran lilla pojk. Jag är så glad att jag har honom och att vi kompleterar varann väldigt bra tycker jag :)
Eftersom vi blir skrivna i Sthlm from den 29/11 så pratar dom nu om att vi ska flytta igen. Vi ska få flytta till Sös. Vi är i Västerås i lite meer än 2 veckor och på slutet trivs jag riktigt bra. Jag har fått in en rytm om hur mina dagar ser ut. samtidgt som jag har ångest över att min karl ska iväg så är jag så lyckaig dom stunderna vi är tillsammans. Man får inte ta emot besök på avdelningen så folk som jag tärffar möter mej i restaurangen på sjukhuset. Jag går min dagliga runda runt sjukhuset för att röra lite på mej. Dom andra som bor på avdelningen är riktiga jävla grisar. Diskar inte efter sej och balanserar skräp i ett berg på soppåsen. istället för att då byta och slänga skiten. PUCKO. Tomas tyckte inte att jag skulle ta efter deras skit men jag tyckte det såg så illa ut.

Torsdagen den 28/11 kommer dom och hämtar våran bebis. Ambulanstransport såklart. Jag och tomas åker till hans far för att hämta våran tvätt då vi lånat hans maskin så vi har lite rena kläder. Sen åker vi. Mot den nya staden vi ska bygga upp våra och framförallt lilla Linus liv, närahans mormor och morfar samt sina kusiner. Det känns jätte konstigt på ett sätt. Vemodigt. Jag har alltid lätt att få ångest över mina handlingar, Sepratioinsångest. Det kan man väl lägga sen en av mina laster jag har. Tur att inte tomas läser denna blogg så ha inte ser att jag har yttligare en grej jag sysslar me :)

okej. jag ska väl försöka mej på att förklara lite hur allt har gått.
Jag fick alltså havandeskapsförgiftning. allt detta hände när jag och min mamma var i London för att just handa massa till den lille som lågi magen. vi åkte på torsdagen och hade det jätte mysigt. visst, jag kände mej litek konstig i kroppen och fick sammandragningar väldigt lätt så fort jag gick för snabbt. vi träffade mammass pojk som hon var aupair hoos när hon vad i min ålder.

På Lördagen så hade vi shoppat massa igen var på hotellet och slappade lite. Jag åt lite choklad och drack vatten sengick vi ut igen för att göra stan en sista gång då vi skulle åka hem på söndagen. När vi skulle gå började jag få ont i magen. Sådärä som jag får ibland när jag äter något som kroppen inte vill att jag ska äta. Alltså gallan.
Jag hoppades att det skulle gå över och vi började gå runt. Denna kväll kommer jag tyvärr inte ihåg så väl men jag hade så ont. Efter etag när smärtan börjar bli för jobbig så beslutar vi att vi ska åka tillbaka till hotellet. Mamma lyckas fånga en taxi på oxford street och vi for dit. Jag har nu jätte ont i magen , om någon känt gallasmärta så vet ni vad jag prtatar om. Det är en smärta som jag aldrig någonsin skulle kunna jämföra med någon annan smärta.

Efter att ha kräkts på rummet och jag känner att denna smärta kommer inte försvinna så går mamma till receptionen för att be som ringa en ambulans. När hon kommer tillbaka så sägerhon at dom beställt en taxi då det kostar 200 pund, alltså ca 2000 kr för att åka ambulans.
Taxin tar oss till akuten på st marys hospital när jag nu har så ont att jag inte klarar av att titta och konsentrerar mej på att andas. man fixar allt opch jag får gå in på ett rum ganska snabt även fats det kändes som en EVEIGHET. jag har högt blodtryck och dom frågar mej lite saker. dom hämtar mej med rullstol och kör in mej på ett rum. Där sitter vi etag och dom tar blodtrycket igen. Vad jag minns så får mamma larma dom och säga att jag måste få något för smärtan då jag har så ont. I England är dom inte snåla mej morfinet och fick en 5 direkt då jag bara fick en 2 när samma sak hände i sverige.
SATAN vad det snurra till och smärtan släppte istortsett direkt. Fy faan vad skönt. Alltså det går inte riktigt att beskriva smärtan. det är som ett sånt enorm krampsmärta som man har som gör dewt sv¨rt att andas och man mår lite illa. ja jag hoppas att ni slipper känna den smärtan iaf.
jag får lämna urinprov och blodprov. Jag vilar lite kommer jag ihåg och mamma sitter och löser korsord.
Jag kommer ihåg att dom frågar mycket om det är graviditeten sim gör att jag har så ont mej jag kände ju igen smärtan så väl så nä det var jag tydlig med att det inte var.
Mitt urinprov visade att jag hade en hög halt av protein i blodet. Även mitt blodtryck var fortf högt. Dom misstänkte HF. Vi får åka upp till förlossningen och dom ber mej kissa igen. Dom lyssnar även på bebisen i magen för att se så att jag inte är på väg att föda eler bara att se att det går bra där inne. Blodtrycket är fortf högt.
Tillslut bestämmer dom att dom ska hålla mej kvar. Mamma får åka hem till hotellet själv. vi får boka om flyget och mamma får fixa hotellet så vi bor längre. Onsdag bokar hon om till.
Dagarna har gått igen lite men jag får gå på ul. dom ger mej två steroidsprutor som hjälper bebisens lungor att utvecklas snabbare. Dom tar mitt BT var 4 timme. Mamma kommer och hälsar på. Dom vill igentligen inte skriva ut mej men gör det för dom förstår väl att jag vil hem. Jag får massa tabletter som troligtvis är för BT. På tisdagen får jag bli utskriven och åker taxi till hotellet där mamma är. Jag känner mej jätte trött i kroppen och får gå jätte långtsamt för att inte må dåligt. jag får inte bära eller anstränga mej så mamma får släpa alla väskor upp för trappor osv. Dom frågar mej på flygpatsen " are you fit to fly?" ja absolut säger jag. Jag ska hem och där med basta.
På arlanda mötte dom upp oss vid flyget så jag fick åka rullstol till väskorna.
Dom hade sagt i England att jag skulle kontakta förlossningen. Ringdedom på tisdagen och dom sa att jag skulle kontakta dom igen när jag kom hem till Sverige. Mamma och Tomas tjatade och tyckte jag skulle ringa direkt när vi landa så jag gav med mej. Dom ville att jag skulle komma in när jag kom till Västerås.
Jag åkte hem och packa om en väska, pussa mina älskade hundar och jag och tomas åkte till förlossningen. Dom gjorde ul, kollade Bt och tog blodprover. Jag fick medicin för mitt Bt och jag fick självklart stanna över natten. Dom kom in ofta under natten och kollade trycket.

Jaha då är man inne i v27. Det känns konstigt. Har fortfarande inte särskilt jätte mycket aktivitet i magen. Tomas haritne känt något och jag tycker sällan att det känns utanför magen. Fåråfråga barnmorskan om det nästa gång men är inte särskilt orolig direkt. Mina fötter däremot har börja svälla på bra. Jag ahr ont i dom och man ser tydliga spår av strumpan på kvällen..

Tomas pappa har fått komma hem efter operationen vilket känns skönt. Tidigare än väntat så ha när en riktig kämpe.

Jag har varit på ljusparty hos Jossan. Alltid lika trevligt med massa ljus. Tyvärr är dom så dyra, men tur kanske det är ändå för annars skulle man nog köpa sej en jävla massa ljus. Tur att Tomas inte är hemma så han får se vad jag handlat.

Åker till London imorgon med min mma, vilket ska bli jätte mysigt. Shoppa massa nödvändigt och onödigt. Hundarna ska vara hos Jeanette en snabbis. Jag har fått en inköpslista av folk som jag ska handla åt. Skrivit en lista åt mej själv av vad jags ka handla hem. Det mesta kommer självklart vara till Kurre då det är mest lönsamt att handla barngrejer där kan jag tro. Men det visar sej. Då blir det bara massa saker till mej istället. :)

Packat i en liten väska för jag kommer då handla en stor där som jag kan fylla. Perfekt :)

Nästa vecka ska jag och tomas till Ullared. Stackarn vet inte vad han gett sej in på. Och tur är väl det kanske.

Nu ska jag gå och pussas med mina hundar. Den ens kräks lite blod och den andra ligger i min resväska för att jag inte ska glömma bort henne. Knäpp hund!!

Får man säga att man börjar få lite smått ångest att Decemer börjar närma sej? Får man säga att dagarna går för snabbt och att dom är för få att hinna umgås på. Får man säga att man vill att tiden ska stå still en stund få man hinner njuta av din närhet, få njuta av din lukt. Veckorna är långa och ensama när du inte är hemma men när helgen kommer så är det som att dom sätts på snabbspolning. Är det världens sätt att jävlas med en?

Dagarna går för fort. Tomas säger att han är glad att vi flyttar i December, för annars skulle han ha sån ångest av att lämna mej här. Jag är varken orolig eller rädd att han ska iväg och jobba. Det är nog tomheten som gör det jobbigast. Att inte få vara nära, att inte få somna bredvid någon om kvällarna.

På ett sätt så är väl fördelen att man vänjer sej ganska snabbt. Det är konstigt hur man är en sån vanemänniska. Att bara någon vecka in i December kommer man ha vant sej med att han inte är hemma. Man kommer vänja sej vid att man inte kan prata varje dag, eller få ett sms om kvällarna. Man kommer nöja sej med dom få samtalen man får och vara glad för det lilla. Man lär sej väl uppskatta det man får, det lilla men får. Jag stöttar till 120% och är stolt över min man, men ibland känns det förjävligt. En sida som man ändå inte vill visa.

Saknaden av en människa kommer nog inte bli större.

  V26 morgonbild

Molly blev återigen en valp!!

Mannen i mitt liv och moa. Den bästa platsen på jorden om man frågar henne!

Det är alltså kort som vi har varit och tagit. Vi har varit hos min kusin som är fotograf och tagit gravidbilder/parbilder. www.emelisa.se om ni letar efter en fotograf i sthlm området. Vi har tagit massa men det är 4 bilder som vi fick med oss hem innan så vi kunde lägga upp dom på fb och liknande eftersom vi inte gått ut med det där osv. Jag är helnöjd med bilderna och längtar tills vi får vårat album med alla andra. Jag tycker det är roligt att man har lite bra kort på oss två framför allt och inte bara plojbilder. Så när vi väl byggt vårat hus har vi tänkt att vi ska förstora några och sätta i ram runt om i huset.

Så graviditeten då?

Jo jag ahr gått upp ett kilo till, eller ja okej då 0.8 kg. Så det känns lite som att min maxvikt på +20 känns sådär men vi får väl se hur det slutar. Ska jag sen gå hemma i ca två månader så kommer det nog läggas på lite extra och sen julen på det med all julmat och julgodis. Ja ni fattar. Tur att mannen min inte är hemma så han slipper se mej. Han hinner ju dock förhoppningsis hem innan det är dags så då får han väl sej en chock.

Jag har ofta ont i benen och fötterna på kvällarna. Dom har börjat att svälla så ska väl inhandla ett till par stödstrumpor så man har att byta med. Händerna har börjar lite grann dom med men eftersom jag VÄLDIGT sällan bär ringar så r det svårt att se om dom svällt mycket eller om det bara känns som så eftersom dom ömmar.

Jag sover väldigt dåligt på nätterna, eller ja dåligt och dåligt. Jag vaknar säkert 5-10 gånger varje natt, men det är inte för att jag ska kissa utan för att jag ska byta position. Jag vaknar ofta att jag ligger på rygg vilket ger lite magont så då får jag lägga mej på sidan igen och så efter en stund vaknar jag igen av att jag ligger på rygg. Ja ni fattar. Tomas säger att jag har börjat snarka högt vilket jag tycker är jätte jobbigt då jag inte tycker han ska behöva sova med öronproppar när han sover med mej. Jag sover tydligen så djupt också vilket gör att jag är svårväckt såklart och slutar inte att snarka i första taget. Men ligger man på rygg så är det klart att man snarkar lättare. Jag får hoppas att det slutar när jag inte är gravid. Jag ahr ju börjat att äta järntabletter. Vet dock inte om dom gör någon skillnad men det märks väl nästa gång vi går till bm.

Jag ahr kopntaktat bm i nynäshamn eftersom det kommer vara dom som vi ska gå till efter vi flyttat. Dom startar en föräldragrupp i December vilket är perfekt då jag går på ledighet i början på månaden. Syrran har gått hos dom och tyckte dom var väldigt bra så vi får väl hoppas på det bästa.

Min kära svärfar har varit och opererat sej och ligger nu på sjukhus och blir bättre. Idag ska jag förbi hade jag tänkt så han får lite sällskap. Jossan (tomas brorsfru) ska komma och hämta upp mej så vi åker dit tillsammans.

Har precis fått reda på att en till tjej på jobbet är gravid. Så nu är vi 4 st. Jag i jan, en i feb(2 st om man ränkar med en som bytt ställe precis), 2 st i april. Chefen är nog otroligt lycklig över oss alla. Men anställer man folk mellan 20-25 så kan man inte förvänta sej annat.

Lägger upp lite bilder igen fast antagligen i ett annat inlägg då denna sida är cepe.